En sommarbild

Visby l�gger sig varmt kring hela hj�rtat. Sm� f�nster glimmar, kv�llen luktar sommar och h�r g�r jag i mitten av juli och tittar i Sveriges vackraste stad. Fl�mtningarna fr�n den evigt kluckande Visby hamn blandas med st�n fr�n b�tfolk som inte kan eller vill sova f�r att v�gorna inte har n�gonstans att l�gga sig till ro.

P� sommaren �r Visby kv�llstid n�got av en ungdomens stad. L�ttkl�dda ungdomar vimsar runt och letar efter varann, och springer, som Linn� uttryckte det, skrattande till sina lekplatser. Man m�ter professorer fr�n fj�rran land som �ntligen rest till den m�ngomtalade �n d�r geologin ligger i dagen och historia inte kan skiljas fr�n dagsljus, och d�r folk i alla �ldrar sitter omslingrade upptagna med s�nt som till skillnad fr�n �tskilligt annat faktiskt �r viktigt.

Kameran tittar v�sterut. S:ta Carin, Systerkyrkorna och samma solnedg�ng som S�ren Norby s�g strax innan han er�vrade Blekinge, samma solnedg�ng som borgm�starna s�g en kv�ll p� 1300-talet innan de halsh�ggs f�r aff�rer som nuf�rtin �r vardagsmat.

Gatstenarna �r varma. Det fina folket p� Klinten st�nger sin d�rr. �verg�dda rosor kl�nger l�ngs v�ggarna p� gamla skraltiga hus som stod i fattiga k�lg�rdar - hus som har omvandlats till boningar f�r miljon�rer. Ringmuren st�r stadigt bakom ryggen och sk�nker samma trygghet som det stoppade ATP-systemet.

Vid utsiktsplatserna st�r m�nniskor som ler av sig sj�lva. Avsp�nt. Jag tycker om s�nt. Ansikten som ler utan socialt tryck, utan konstlat tv�ng och utan f�rutsebarhet. Ansiktenas egen gl�dje, s�n som bara finns d�r en sommarkv�ll i sagornas egen svenska stad.