En soluppgång på Grogarnsberget

Vid pass halv fyra p� morgonen den 18 maj 2013 �r det stilla p� Grogarnsberget i �stergarn. Det �r bara �stergarnsholm som vilar p� havsytan, ingen vind, inga bilar men en slags tysthet, stilla som en ensam sommarmorgon. Vi v�ntar p� solen, grabben och jag, hon kommer snart.



En liten stund senare �r det varken ljust eller m�rkt, men det b�rjar bli f�rg. Vi st�r inuti fornborgen strax ovanf�r den vikingatida hamnen.



N�r solen precis visar sig k�nns den inte som 109 g�nger st�rre �n jorden, och inte heller 15 miljoner grader varm i sina centrala delar. Den h�nger d�r halvv�gs till Lettland som en gl�dgad liten boll i diset mellan moln och horisont.



Men strax �r hon d�r med h�nderna p� molnkanten, den rosenfingrade Eos, gryningens gudinna. Havet vaknar.



Solen byter f�rg. Fr�n r�d till guldkantad, �verm�nskligt vit i mitten.



Den r�da strimman blir klarare. Det h�nder n�t med f�glarna.



Nu tror jag p� att solen �r varm. Gudinnan torkar t�rarna (dagg).



H�r har vi �stergarnsholm igen, som p� f�rsta kortet.

Det g�r nog inte att skriva n�got som g�r naturen r�ttvisa. Man kanh�nda kan anst�lla n�gon slags religi�s betraktelse, om liv och ljus, k�rlek och allting, men orden verkar inte r�cka till - det blir f�r fjuttigt p� n�t s�tt.

Men g� g�rna upp en morgon, st�ll dig p� Grogarnsberget och v�nta p� gudinnan. Hon kommer med livet i hand.